TILLSAMMANS KAN VI GÖRA SKILLNAD

I höstas när jag var i Kpando var jag här i två månader. Redan efter några veckor kom man in i en vardag och man fick sina rutiner. Denna vardag och rutinerna gjorde mig blind på något vis, man anpassade sig till hur det var och slutade fort jämföra med hur det är hemma i Sverige. Denna gång när jag kom ner var det som att återigen börja om på det psykiska planet. Nu insåg jag att barnen inte är så stora som jag tänkt att dom är, att barnhemmet inte är så bra som jag tänkt på det hemifrån. Allting blev som en vardag och det är först nu när jag har varit hemma i välmående Sverige i några månader, som jag inser vilken misär barnen lever i. Livet är så orättvist! 

En sak som blev extra tydlig denna gång var att barnen inte får vara barn. Dom får agera mamma eller pappa åt minstingarna, laga mat, tvätta kläder, diska och i princip sköta sig själva. Mauwsi, som är barnhemmets hostmother sköter bara det praktiska runt barnhemmet och passar inte barnen under dagarna, vilket har resulterat i att barnen lär sig att ta hand om sig själva redan vid 4-års ålder. På något vis har jag utvecklat en mammaroll för dessa barn och jag känner ett visst ansvar och det är klart att det då gör lite extra ont i "mamma-hjärtat" att veta att dessa barn inte har haft eller har en lika bra uppväxt som mig själv. 

Men tacksam är jag ändå för allting barnen ger mig, hur mycket jag lär mig om mig själv och dom varje dag och hur jag gång på gång blir påmind om hur mycket jag älskar att vara här. Att livet är orättvist är ett faktum och att alla är lika mycket värda är något som är sant. Att spendera tid med mina små cuckolos i Kpando påminner mig om att vi alla faktiskt kan göra något och hjälpa till. Vi kan ge misären en knuff i rätt riktning mot en tryggare uppväxt, bara vi hjälps åt. Tillsammans kan vi göra skillnad ❤️

// Isabelle 
Allmänt
0 kommentarer