MÄNNISKORNA
Nu är vi inne på vår sjätte dag här i Ghana och nu känns det som om vi har varit här hur länge som helst. Det som slår mig är, att trots fattigdomen så känns människorna här ändå glada och de känns som om de bär med sig en otrolig stolthet.
Vi har inte träffat på många som har varit otrevliga utan folk börjar ibland prata lite hur som helst. I början tyckte jag att många blängde på oss men Isabelle sa att de bara var/är nyfikna. Jag försöker le och säga hej så ofta som möjligt, både till stora och små och får oftast ett stort leende och ett "Hello, how are you? " tillbaka, då känns det bra i hela kroppen .
Vi har inte träffat på många som har varit otrevliga utan folk börjar ibland prata lite hur som helst. I början tyckte jag att många blängde på oss men Isabelle sa att de bara var/är nyfikna. Jag försöker le och säga hej så ofta som möjligt, både till stora och små och får oftast ett stort leende och ett "Hello, how are you? " tillbaka, då känns det bra i hela kroppen .
Jag vet nu också hur det känns att vara "annorlunda", att vara en av två vita bland alla mörka människor. Många invånare har ju aldrig sett en vit människa så det är ju inte konstigt att de stirrar och ibland pekar mot oss och ropar: ubruni (vit människa). Det är lätt att ta att de tittar på och pekar mot oss när vi får bländande leenden tillbaka.
//Eva ♡