SKILLANDER FRÅN SVERIGE
Jag fick en fråga om vilka likheter och skillnader som finns mellan Ghana och Sverige. Jag har funderat och funderat över likheterna men kan inte komma på några överhuvudtaget. Allt är så nytt, så annorlunda, så spännande här. Det finns fyra skillnader mot Sverige som utmärker sig ganska mycket och som jag märker av flera gånger varje vecka, ja faktiskt varje dag.
HUR DJUREN BEHANDLAS. Överallt ser vi getter, höns, katter och hundar. Hundarna och katterna utgår vi från att de är hemlösa eller i alla fall inte har någon ägare som hundarna och katterna i Sverige har. De är alltid undernärda (som katterna nästan alltid är utomlands), de är smutsiga och uttorkade. De gör ont i mitt djurhjärta att se dom lida, kan inte föreställa mig att min lilla Sigrid där hemma skulle leva ett sånt liv... Hönsen vandrar fritt överallt så jag tror egentligen inte att det går någon nöd på dom, i alla fall inte något jag märkt av. Men något som märks tydligt är hur getterna behandlas, jag anser att det är djurplågeri, för ghananerna är det en vana, något dom alltid har gjort. Under introduktionsdagarna i Accra såg vi tre tjurar som låg på ett hemskt, onaturligt sätt i en alldeles för liten vagn. De låg liksom "packade" på ytan i vagnen och det fanns inte en centimeter över av ytan. Ben och nackar var vridna i onaturliga vinklar och det vidrigaste av allt var att de levde. Usch, vi alla mådde riktigt illa efter vi sett det! På marknaderna ser vi också getter med bundna framben och bakben som släpas, levande i ett koppel på vägarna. De kan inte röra sig utan ligger bara där och släpas mot den hårda, steniga marken. Häromdagen åkte en buss förbi utanför barnhemmet och de hade lastat väskorna och bagaget som inte fick plats i bussen på taket. Där uppe hade de även spänt fast en get, högst upp, längst fram. Geten skrek och skrek när den satt fast i sitt koppel säkert 4-5 m upp i luften i snabb fart. Usch, kan verkligen bli illamående över hur folk behandlar djur, förstår de inte att djuren känner, att de lider?!
MATEN. Jag var inställd på att maten skulle vara stark här i Ghana. Jag som inte är något större fan av stark mat var lite orolig, men jag märkte ganska fort att det handlar om vem som tillagar maten. Vår hostmother Mauwsi anpassar maten till oss, för hon vet att européer inte använder samma hetta och kryddor som dom gör här. Maten vi får på barnhemmet är stark, men god. Hemma kan jag tycka att stark mat bara är äckligt, att man börjar svettas och att det bara är jobbigt - ja ni hör ju vad jag tycker om stark mat. Däremot tycker jag om maten vi får på barnhemmet här. Den är stark, men god stark på något vis. Vi får ofta grytor med antingen kyckling, get eller fisk. De har två populära rätter här också, banku och fufu. Dessa två är jag inget fan av och det bränns i hela halsen och på läpparna för att det är så starkt. Det är ungefär samma typ av rätt men de smakar olika och fufu serveras med fisk eller get. Det är en degklump som man doppar i en röd sås. Ghananerna äter all mat med händerna, så det var lite främmande i början, lite kladdigt. Ibland får vi också äta med händerna men för det mesta får vi bestick till maten.
SMUTSEN. Ja smutsen, smutsen, smutsen. Den går inte att undvika. Även om man tvättar håret rent finns det en hinna kvar av smuts i håret redan efter några minuter utomhus. Det måste vara avgaserna blandat med den fuktiga värmen. Vi pratade om hur rena vi kommer känna oss när vi får duscha hemma i Sverige sen, skrubba bort all smuts och tvätta håret i rent vatten... Efter bara några timmar utomhus har man svarta prickar på hela kroppen, drar man över armarna och benen så lossnar smutsen och rullar av, det ser ut som dött skin men det är ju bara all skit man "skrubbar" bort.
På det första barnhemmet var det lite lustigt, då var det en liten kille som tog på sin egen hud och sen tog han på min, då såg han ju att det var svarta prickar på min hud. Han bara gapade och trodde att den svarta färgen kom från honom. Höll på att skratta ihjäl mig inombords åt hans häpna min. På det barnhemmet märktes det rätt ofta att de inte var vana med volontärer.
Något annat som är skitigt hela tiden är kläderna. Att bära vita kläder är ju bara att glömma. Hade ett vitt linne första dagen och det funderar jag på att kasta. Det var helt brunt och fläckigt från sand och smutsiga barn och det går inte att få rent när vi tvättar. Barnen prioriterar inte renlighet och eftersom de hela tiden vill kramas, leka och bli burna på så hamnar smutsen på oss. Så varje lördag när det är tvättdag har vi en del smuts men nu har vi köpt ett speciellt nät som vi kan skrubba oss med. Jag var först på jakt efter en svamp men det verkar inte finnas, så försöker skrubba mig rent så gott det går i regnvattnet varje kväll.
RESPEKTEN FÖR RIKA/VITA. Alla vita människor, inklusive jag kallas "obruni" av befolkningen och framförallt barnen. I skolan kallas jag "Madame" eller "Auntie." Man har en sån sjuk respekt här bara för man är vit. Även de äldre, rika, svarta människorna tassar på tå för mig, trots att jag bara är 19 år och de kanske är runt 50-60. Jag tycker att det är lite obekvämt, speciellt för att jag är så ung. Men det är sjukt hur mycket av historien som trots allt fortfarande hänger kvar när det gäller respekten för vita människor. I grunden tror jag det handlar om pengarna, alla här tror att jag är rik bara för att jag är vit. Det är ganska läskigt... Även de rika ghananerna har mycket respekt från de mindre rika. På det första barnhemmet jag var på var min hostmother ganska mån om sitt utseende. Hon hade alltid tjusiga klänningar, blingiga ringar och klockor, det märktes ganska tydligt att hon hade gott om pengar. När hon kom till barnhemmet bugade och neg eleverna och hon hade sina små springpojkar som sprang och köpte vatten eller kex åt henne och dom fick aldrig någon belöning. Hon hade sån respekt bara pga att hon utstrålande pengar...