PÅ ÅTERSEENDE I MAJ
Idag är det en vecka sedan jag lämnade barnhemmet i Kpando och Ghana bakom mig. Jag får ofta frågan "Hur känns det att vara hemma?" För det första känns det kallt, svinkallt. Och för det andra är det så mysigt att komma hem till familj och vänner i juletid. Men det är väldigt blandade känslor och jag saknar alla barnen varje dag. Jag känner att jag har lärt mig så otroligt mycket och utvecklats som människa under mitt äventyr. Det har varit skönt att få "landa" lite senaste dagarna och låta hela äventyret sjunka in. Jag börjar inse mer och mer vad vi faktiskt har gjort för barnen, vårt arbete var och är så viktigt. Det var svårt att inse på plats i Ghana vilken skillnad vårt arbete faktiskt har gjort för barnen, vilken trygghet vi har skapat. Jag kan idag säga att jag är väldigt stolt över mig själv!
Det är mycket som har satts i perspektiv och jag inser att jag prioriterar saker på ett annorlunda sätt nu, det är lättare att inse vad som är viktigt och inte i livet. Något som är väldigt tydligt är hur mycket jag uppskattar saker, t.ex. en varm dusch eller att det rinner vatten ur kranen. Ibland råkar jag fortfarande lägga toapappret i papperskorgen istället för toaletten... Men sen kommer jag på mig själv flera gånger om dagen att jag tänker på hur mycket jag uppskattar min familj. Att den tryggheten som är självklar för mig, inte är självklar för alla.
Jag tänker på barnen flera gånger om dagen och jag saknar varenda en av dem så mycket. Så pass mycket att jag i vår reser tillbaka till Kpando med mamma. Vi hörs mer i maj! Kram
